Under Helsingfors bokmässa var jag med i en diskussionspanel som fick mycket publik. Diskussionen handlade om ett aktuellt tema, integration av invandrare i Finland. Alla vet att Finland har två inhemska språk, finska och svenska. Men hur fungerar det i praktiken? Går det bra för en invandrare att integrera sig i samhället på svenska? Erbjuds invandrare någon integrationshandledning på svenska?
För den svenskspråkiga befolkningen är det ett hett ämne. Många moment sammanstrålar här: svenskans hotade ställning, särskilt med tanke på den ökade flyktingströmmen, men också själva grundrättigheten. Hur bemöts invandraren vars starkaste språk är svenska?
Politices doktor Mika Helander (Åbo Akademi) hade på uppdrag av Svenska Kulturfonden beskrivit organiseringen av svenskspråkig integration i Finland idag. På seminariet presenterade Helander sin utredning och framför åtgärdsförslag och rekommendationer gällande den offentliga sektorn, tredje sektorn och integrationsarbetet generellt.
Själv har jag långvariga erfarenheter av problematiken. Innan jag flyttade till Finland i början av 1990-talet hade jag kunnat svenska i 10 års tid. Svenska och svensk litteratur hade varit mina huvudämnen vid Leningraduniversitetet. Dessutom hade jag arbetat mycket som reseledare och tolk. Någon finska kunde jag inte alls, ändå vägrade befolkningsregistret i Vanda att registrera mig som svensktalande. ”Vi skickar all information till invandrare på finska”, förklarade de. ”Undantaget är folk som flyttar hit från de nordiska länderna.”
Under några års tid var jag den enda i min svenskspråkiga familj som fick skattekortet, skattedeklarationen och andra officiella handlingar hemskickade på finska.
Av en slump kom jag i kontakt med en jurist som förklarade att Vanda stad hade brutit mot lagen, i mitt fall: det är personen själv som skall uppge på vilket språk hon/han önskar information. Det är inte myndigheterna som skall bestämma språktillhörigheten. Så fick jag språket ändrat till svenska, trots allt.
Om en liknande episod berättade en av mina åhörare under paneldiskussionen på bokmässan. Damen som var svenskspråkig hade adopterat en flicka från Colombia. Naturligt nog hade hon velat registrera sin adoptivdotter som svenskspråkig. Men icke sa Nicke. Myndigheterna upplyste henne att det inte skulle gå. Även i detta fall tog det flera år innan damen (precis som jag, av en slump) kom på att detta stred mot Finlands lag.
Det som saknades i de bägge fallen var myndigheternas goodwill. Under paneldiskussionen berättade Ahmed Hassam, som har somaliska rötter, att hans lillasyster hade blivit vägrad integration på svenska i huvudstadsregionen, trots att han själv hade gått i en svensk skola. ”Är det myndigheterna som ska bestämma sådana saker?” frågade Hassam.
Sådant är inte alls ovanligt i det officiellt tvåspråkiga Finland. Varför ska invandrare lära sig svenska? undrar myndigheterna.
Frågan är komplicerad. Men en aspekt är uppenbar: man skall beakta invandrares befintliga språkkunskaper och individuella situation då man fattar viktiga beslut om deras liv. Annars luktar det förmynderi och objektifiering.