Härom veckan medverkade jag i ett kollokvium vid Svenska Akademien om svenskan och finskan som pluricentriska språk, det vill säga språk med flera centra: både finska och svenska talas i både Sverige och Finland och har numera också officiell status i båda länderna. (Andra pluricentriska språk är t.ex. engelska, spanska, franska, nederländska.) På kollokviet gav inbjudna forskare – språkvetare, översättningsvetare och litteraturvetare – perspektiv på allt från germanismer i Henry Parlands verk och behovet av översättning i ett tvåspråkigt land till hur utbildningsystemets nuvarande tillstånd försvårar revitaliseringen av finskan i Sverige. Ändå var det kollokviets icke-akademiska avslutning som drabbade mest.
Akademiledamoten, språkprofessorn Bo Ralph samtalade med den tornedalske författaren Mikael Niemi om språk – litterära och personliga, egna och förlorade, svenska, finska, meänkieli och samiska språk (i plural). Med sina nyanserade och klart genomtänkta resonemang – förenade med en strålande berättarbegåvning – lyckades Niemi föra över det akademiska samtalet på en konkret, men inte mindre komplex, nivå. Effekterna av en språklig situation, och affekterna den involverar, blev synliga, och det är där det bränner till: i sorgen över ett fadersmål man inte fick lära sig, i skammen över att den finska man talade inte var ”riktig” finska (numera är den ett eget språk, meänkieli), i frustrationen över territoriestrider i en minoritetsgrupp, i stoltheten över att ha vågat börja använda ett nytt/gammalt språk i vissa situationer, som till exempel i jakten.
Till pluricentriska språk hör asymmetri, gällande antal talare, officiell status och institutionellt stöd i språkets olika centra (jämför finskan i Finland och finskan i Sverige). Maktasymmetrin vad gäller språk också inom ett visst territorium kunde inte ha framstått tydligare än när Mikael Niemi drog fram sin mobiltelefon, höll den intill sin mikrofon och spelade upp en vuolle som hans morfars farfar Abraham Tellström jojkade i en inspelning från 1913. Mitt bland allt bladguld, alla kristallkronor och statyn av Akademiens grundare Gustav III i Börshusets ståtliga sal – alla fysiska tecken på det svenska språkets välde – ljöd en gammal mans röst, skrapigt och skramligt, på ett samiskt språk. Röstens materialitet när den nådde oss tvärs över ett helt århundrade, var akut drabbande. Det samiska språk Abraham Tellström talade har inte längre många talare, och inspelningar kan inte hålla det vid liv.
Men de nutida akademikerna rycktes också tvärt ur eventuella vemodiga funderingar över språkförlust och språkförtryck när Tellströms skratt i slutet av inspelningen plötsligt rungade ut i salen. Det var ett skratt rakt ut i förgängligheten, men också ett skratt i dess ansikte, och ett skratt som nådde oss, hundra år senare. Ett skratt efter att ha jojkat en vuolle, men också en fysiskt påtaglig påminnelse om kraften i den språkliga gestaltningen, i berättelsen, sången, den mänskliga rösten – över tid och rum.