Blog

Språkbad vid Arabiska havet

beach.jpg

Nyss uppstigen ur Arabiska havet kom jag i kontakt med två tonårsgossar på Thottada Beach i Kerala. Vi växlade några ord på engelska – ett språk som de enligt egen utsago inte talade – och med hjälp av gester. Vi kom fram till att jag simmat, att det var soligt och varmt, att det i vattnet låg fiskenät som skulle dras upp på morgonen, att de bodde i närheten och hade semester men inte ville simma. Vi konstaterade också att kvinnan i vattnet var min hustru. Jag undrade om de talade malayalam, det officiella språket i den indiska delstaten Kerala – ”ja” – och bad om ursäkt för mina bristande kunskaper i det språket.

För mig som har en semesterslö och avkopplad hjärna förefaller det att vi klargjorde en hel del saker trots avsaknaden av gemensamt språk. Det sistnämnda är förstås inte helt sant, gossarna hade visst en viss engelsk vokabulär, utan vilken vårt samtal skulle ha blivit mycket kort. Under några veckor i Indien har jag fått märka att min egen två- eller flerspråkighet inte förberett mig särskilt väl för subkontinentens språklandskap. Av de hundratals språken och tusentals dialekterna i Indien har jag viss kunskap i endast ett – engelska, som utgör ett centraladministrativt och allmänt talat språk i landet – och även detta språk har jag fått lära mig att lyssna till på ett nytt sätt. 

Ett forskningsprojekts blogg förväntas kanske kommunicera kunskap baserad på expertis, inte bestå av erkännanden om okunskap. Må dock ännu ett tillkännagivande tillåtas: jag visste inte att det i den indiska gestiken ingår en huvudskakning som innebär ett jakande. Under resans första dagar kändes detta uttryck framförallt som ett omyndigförklarande (”voj, lilla vännen...”) ibland framfört vänligt med ett leende, ibland mera arrogant. Helt obefogade känslor från min sida, endast grundade i mina bristande språkkunskaper.

Även om det är nog så nyttigt att bli påmind om sina egna begränsningar och sin eurocentriska språkbas, är känslorna kring min egen otillräcklighet en bisak. Det som gjort störst intryck på mig i lingvistiskt hänseende är nog den indiska flerspråkighetens olika uttryck. Flerspråkigheten är ständigt närvarande både på gatuplanet och som institutionell kontur. På ett politiskt plan innebär det att de olika delstaterna har egna huvudspråk. Samtidigt som förbundsstaten Indien bygger på en lösning som bejakar flerspråkighet innebär det att de olika delstaterna förefaller officiellt enspråkiga – en pluralistisk lösning med konsekvenser i enlighet med ett enspråkighetsparadigm.

Enligt historikern och essäisten Ramachandra Guha var den språkpluralistiska lösningen på nationellt plan en förutsättning för sammanhållningen av den nyskapade indiska nationen (Indien blev självständigt 1947). Den självständiga indiska staten skulle kanske inte ha hållit ihop om den till exempel skulle ha anammat hindi som enda huvudspråk. Språkfrågan – en maktkamp om de olika språkens roll i dels centraladministrationen och i det nationalstatliga projektet, dels i relation till de olika regionerna – var inte färdigdryftad i och med självständigheten, utan har fortsatt vara ett känsligt ärende.

I en av texterna i artikelsamlingen Patriots & Partisans (Penguin Books 2013) skriver Guha om indiska intellektuellas – akademiker, författare, dramatiker, kritiker – förhållande till flerspråkighet. Han beskriver den kulturella och politiska eliten i Indien från 1920-talet till 1970-talet med det självlanserade begreppet ”linguidextrous” – ”språkkunnig” är kanske en lämplig men tråkig översättning. Detta har en bakgrund i kolonialismen och engelskan som ett av den yttre makten påbjudet språk, men Guha påpekar att engelskan också kom att spela en roll i de nationalistiska självständighetssträvandena då språket dels fungerade som medium för kritiken av det brittiska väldet, dels blev det gemensamma språket för indier med varierande språkbakgrund i gemensam kamp. 

Enligt Guha är de intellektuellas två- eller flerspråkighet ett avtagande fenomen. I motsats till situationen i mitten av 1900-talet beskriver Guha dagens läge som mer och mer enspråkigt. De intellektuella agerar och skriver på ett språk, som antingen är engelska eller något av de stora lokala språken. Tvåspråkiga författarskap är inte längre lika vanliga. Guha nämner sig själv som exempel på en enspråkigt engelsk skribent.

Flerspråkigheten som praktik har naggats i kanterna av grundandet av delstater som vilar på ett enspråkighetsideal. Offentliga skolor har gett undervisning på delstatens huvudspråk. Parallellt har engelskan utgjort ett högstatusspråk och valts som skolspråk (i privata skolor) för barn ur de högre samhällsklasserna. Därtill har engelskan blivit affärsvärldens lingua franca, en väg till materiellt välstånd. I Guhas tolkning är resultatet en tudelning: i metropolerna har engelskan blivit eliternas språk, medan de lokala delstatsspråken kommit att dominera i mera provinsiella tätorter.

Intressant är dock att samtidigt som de kulturella eliternas flerspråkighet tynar är det allt fler så kallade vanliga indier som för ett flerspråkigt liv. Industrialisering, urbanisering och intern migration har blandat språkgrupperna. Enligt Guha: ”The universe of the farm and the village is classically monolingual, whereas the universe of the office and the factory emphatically is not.”

Jag har mött många flerspråkiga indier, ett par av dem har jag frågat vilka språk de talar. I motsats till gossarna på stranden som förringade sina kunskaper, har flerspråkigheten för andra varit ett klart glädjeämne och en stolthet. Mysore- eller Mysurubon och taxichauffören som körde oss räknade upp de åtta språk som han behärskar: kannada, malayalam, tamil, hindi, telugu, engelska och ett par till som jag missade. Eller ta den åtta-tioåriga dottern till värdparet som driver ett homestay i Kumily. Enligt utsago kunde hon malayalam, tamil, engelska, lite hindi och arabiska samt räkna till tio på spanska. Hon gjorde även mig lite mindre okunnig och lite mera ”språkflink” (en lite mindre tråkig översättning av ”linguidextrous”) då hon lärde mig mitt första ord på malaylam: nanni, നന്ദി, tack.