Blogg

Att utmana enhetskulturen

foto-zinaida-s05-1.jpg

- Hur förhåller du dig till att vissa vill definiera dig som finländsk författare?

Hassan Blasim rycker på axlarna:

- Ärligt talat spelar det ingen roll. Huvudsaken är att jag kallas för författare.  

Han tar orden ur min mun. Men för tjugo år sedan var jag rätt så villrådig. En ryska som skriver på svenska, i Finland. Vad är det för ett djur?

År 1996, då jag debuterade som prosaist, var Finland annorlunda. Det som är självklart idag – mångkultur, flerspråkighet, diversitet – fanns knappt i samhällets vokabulär. Att upplösas i suomalaisuus var idealet. Det hette integration, men i själva verket menade man assimilering.

Jag var inte redo för påståenden om min person i stil med: ”Venäläinen kirjailija suomalaistuu.”  Samtidigt ville jag inte såra finländares förmodade känslor. I början av 2000-talet upptäckte jag kulturologen Homi K. Bhabhas idéer om ”Det tredje rummet”. Ute i offentligheten värjde jag mig med dessa idéer som med en sköld. Eller ett fikonlöv?

Jag skrev en bok som återspeglade min frustration, Takakirves – Tokyo (2007), en brevroman med drag av publicistik och pamflett. Den fick bra mottagande. Jag insåg att de skribenter som ville stöpa mig efter en ”trygg och begriplig” mall underskattade den läsande publiken i Finland.

”Det har länge varit tyst kring flerspråkighet i litteraturen”, säger forskaren Heidi Grönstrand då hon inviger konferensen Noises and Voices.

Det har länge varit tyst om författare som skriver på andra språk än finska och svenska eller om dem som skriver på fler än ett språk (jag skriver och publicerar mig både på ryska och svenska).  

Blasim som skriver på arabiska berättar humoristiskt om Rundradions förväntningar på honom: ”De ville att jag skulle göra en tv-dokumentär om invandrare, men jag ville göra en film om bastu!” Då han pratar om marknadsföringen av sina böcker blir han allvarlig. Trots att hans prisbelönta prosa är översatt till 20 språk går han miste om inbjudningar till bokmässor i Finland. En och annan tv-intervju har uteblivit, då Blasim ville tala arabiska i studion, med tolkhjälp. Det kan jag relatera till, inte bara som ryskspråkig utan också som svenskspråkig författare. Suomessa puhutaan suomea.

Blasim är utbildad till filmmakare, jag arbetar som filmrecensent. Vi är båda beroende av finska översättningar för att nå ut på landets bokmarknad. Blasims arabiska etnicitet kan, precis som min ryskhet, uppfattas som något oönskat av vissa krafter i Finland.

Den största skillnaden mellan oss är att Blasims formativa år är förknippade med kriget i Irak, medan jag är uppvuxen i fredens Sovjetunionen. Blasim är en flykting, jag kom till Finland som familjemedlem. Han har mycket att sakna, han kan inte besöka sitt hemland, medan jag besöker mitt regelbundet. Till skillnad från Blasim har jag aldrig behövt ha med censur och förföljelser att göra.

Har vi någon plats i Finlands nationella narrativ? Kanske. De facto är vi är redan en del av det. En förskjutning i attityderna har börjat ske under de år jag bott i Finland. ”Den sönderfallande nationalstaten förvandlar sig till kunskapsstat och ger sina medborgare redskap för att leva upp till informationsålderns krav”, påpekar författaren Carsten Jensen. Å andra sidan, finns det knappast någon ”färdig” plats åt sådana som vi. Vår uppgift är att komplettera och omforma den nationella berättelsen.