Ajankohtaista

Julia Tidigs: Överge den gamla familjeromansen (Hufvudstadsbladet 8.6.2014)

Forskningsprojektet ”Litteraturens flerspråkighet i dagens Finland” (www.monikielisyys.fi), i vilket undertecknad är verksam, ordnade härom veckan en workshop i Åbo på temat litteratur, flerspråkighet och ”enspråkighetsparadigmet”.

Inbjuden gäst var Markus Huss från Södertörns högskola. Huss avhandling Motståndets akustik. Om språk och (o)ljud hos Peter Weiss 1946–1960 (ellerströms 2014) behandlar en tidigare och mindre känd fas av Peter Weiss (1916–1982) författarskap med fokus på språkuppfattning, ljudbild och intermedialitet.

I sin föreläsning visade Huss hur Weiss – tysk med delvis judisk bakgrund, invandrad med tjeckiskt pass till Sverige strax före andra världskrigets början och verksam som författare på tyska och svenska – blir en problematisk gestalt för den tyska efterkrigslitteraturen och för litteraturhistorieskrivningen i både Tyskland och Sverige. Där den tyska litteraturens ”kalhyggesmännen” visualiserade språket som en soldatsköka som varit dem otrogna, och valde en språkmetaforik där tyskan under nazismen blir en förvuxen skog som ska jämnas med marken, låter Peter Weiss i sina texter ständigt påminna om traumat och det tyska språkets del i det.

Men Huss visade också på litteraturvetenskapens svårigheter att hantera Weiss som författare på två språk och i flera länder. Så mycket av litteraturhistorieskrivningen är knuten till språk – Tysklands litteratur skrivs på tyska, tänker man, Sveriges på svenska. Trots att Weiss kanoniserats i både Tysklands och Sveriges litteraturhistoria har det varit svårt att ge en bild av författarskapet som tar hänsyn till hans verksamhet på båda språken och hans komplexa relation till såväl Sverige som dåvarande Väst- och Östtyskland. Huss avhandling på svenska om det tyska författarskapet kan, framför allt genom dess medvetandegörande av denna språkliga och nationella problematik, ses som ett försök att börja ställa detta tillrätta.

Förenspråkligandets vådor

Huss beskrivning av behandlingen av Weiss författarskap väcker tankar tankar kring germanisten Yasemin Yildiz’ term ”monolingualization” – ”förenspråkligande”. Workshopens andra halva ägnades just Yildiz’ Beyond the Mother Tongue: The Postmonolingual Condition (Fordham University Press 2012), en studie av flerspråkighet i fem författarskap från Kafka till Feridun Zaimoğlu som verkar dyka upp precis överallt just nu.

I Beyond the Mother Tongue myntar Yildiz begreppet ”the monolingual paradigm”, ”enspråkighetsparadigmet”. Det beskriver de tankestrukturer kring språk, identitet och etnisk tillhörighet som grovt sätt kan sägas ha lanserats med Herder och som har blivit så dominerande. Enligt enspråkighetsparadigmet föreställs en individ ha en exklusiv anknytning till ett språk, genom vilket hon antas förenas med en grupp, en nationalitet, en stat. Modersmålet är således enspråkighetsparadigmets paradbegrepp, dess högsta fantasi.

I själva verket ser det ju för väldigt många människor inte alls ut på det här viset. Men enspråkighetsparadigmet för med sig en strävan efter ”förenspråkligande” av individer, institutioner, stater. Det är här svårigheterna att hantera flerspråkiga författare och författarskap kommer in.

Många tankar i Yildiz’ bok kan man spåra på andra håll, men hennes styrka är att samla tankarna och ge dem ett namn – varmed en mängd fenomen kan synliggöras. ”Enspråkighetsparadigmet” kan låta stort och styltigt, men en viktig poäng är att det haft olika form, och fått olika genomslag på olika håll, vid olika tider. Det spelar hela tiden ett mångfacetterat spel med alla de flerspråkliga uttryck som ständigt uppstår och förändras – hos människor, och i litteraturen.

 Behovet att bikta sin språkhistoria

Enspråkighetsparadigmet och förenspråkligandet är inte heller något abstrakt, utan något högst konkret och känsloladdat som griper in i livet hos de människor som inte passar in i enspråkighetsmallen. Det kan handlar om allt från att man inte kan registreras med två modersmål till hur språkundervisningen är organiserad.

Ett nyckelbegrepp är osynliggörande. Gång på gång när jag under åren som litteraturvetare med fokus på skönlitterära texters flerspråkighet har berättat om mitt ämne, kommer samtalspartnern i fråga med ett slags ”vittnesmål”. Det finns utan tvekan hos många ett stort behov att få vittna om sin unika språkhistoria, att få den sedd och bekräftad.

Yildiz bok förmår historisera vårt sätt att tänka kring kopplingen mellan språket, jaget och grupptillhörigheten. ”Det har inte alltid, och behöver inte alltid, se ut såhär” – en vetskap som kan lösa upp knutar. Samtidigt har ”vittnesmålen” lärt mig som forskare att inte glida förbi den smärta språkbyte eller exil kan föra med sig (även om det glädjande nog inte alltid är så).

Vi har fått lära oss att se på språket som en moder, som något som föder vårt själv. Den stora frågan är om vi borde överge denna ”familjeromans” för ett annat slags språkmetaforik – och på den har jag inget entydigt svar. Men om inget annat så kunde vi åtminstone påminna oss: det är fullt möjligt att ha flera mödrar. Och det är likaledes möjligt att aldrig ha känt sin mor.