Blog

Om översättningen som slagfält

 foto-zinaida-s05-1.jpg

Translation, Rewriting, and the Manipulation of Literary Fame. Så heter en bok av André Lefevere. Hos mig väckte den en hel del tankar om sovjettidens ryska översättningar. Ibland blev översättning nämligen en tillflyktsplats för intelligentian då sovjetideologin stängde många andra dörrar.  

Anna Achmatova vars egen poesi inte publicerades lär ha förhållit sig skeptiskt till översättning som levebröd, ändå har hon översatt 150 poeter från 78 språk, främst med hjälp av andras anonyma råöversättningar.  

Michail Zosjtjenko, en av de bästa ryska satirikerna, fick problem med att publicera sig på 30-talet och livnärde sig på att översätta. Utan att kunna norska eller finska översatte han bl a Alexander Kiellands roman Gift och Tulitikkuja lainaamassa Maiju Lassila. År 1980 filmatiserades Zosjtjenkos version av den folkkäre komediregissören Leonid Gajdaj, med hjälp av filmmakaren Risto Orko. Filmen som inspelats i Borgå bidrog till att mången ryss än idag bygger sin uppfattning om finländare på Zosjtjenkos text. 

Men kan vi kalla den för översättning? Frågan är något av ett stridsäpple. Zosjtjenko, en suverän humorist, skrev sin version utan att kunna finska, utgående från någon annans ”råöversättning”. 

Ett annat intressant fall är Liliana Lunginas ryska versioner av Astrid Lindgrens böcker. Den inofficiella, men spridda antisemitismen i Sovjetunionen stängde många dörrar för Lungina. Hon kunde tyska och franska, men med sitt påbrå kunde hon inte få några översättningsuppdrag med dessa språk. Utan att kunna svenska (som hon sedermera lärde sig perfekt) tog hon itu med karlssonböckerna. Antagligen använde hon sig av några franska och tyska översättningar av Lindgrens böcker samt av ett lexikon.

De ryska karlssonböckerna hade enorm framgång, bl a tack vare Boris Stepantsevs tecknade film. En dramatisering har spelats på många teatrar.

Samtidigt påpekar en av de mest berömda svenska översättarna av rysk litteratur Staffan Skott:

Lungina gjorde en slagkraftig och framgångsrik version, med en hel del ”ändringar” som inte har sitt ursprung i hennes obefintliga kunskaper i svenska. Men de bristande insikterna skiner igenom på varje sida. Jag har aldrig läst en publicerad översättning med så otroligt många fel. Hon översatte från svenska med lexikon. Hon kunde dock inte skilja på orden ”skjorta” och ”skor”. ”Gamla fru Gustafsson i 93:an” har blivit ”Fru G som är 93 år”. Det bör tilläggas att det redan på den här tiden fanns ryska översättare som hade goda kunskaper i svenska.

Eftersom jag själv hör till den sistnämnda gruppen hamnar jag ibland i dispyt med de entusiastiska ryssar som är uppvuxna med Lunginas översättningar. Faktum är att hon var en lysande begåvning med sällsynt sinne för barnens tankevärld. Mina landsmäns ovilja att ta till sig någon som helst kritik av henne bevisar att hennes texter lever sitt eget liv. De har blivit mytiska.

I rättvisans namn borde jag nämna att en svensk översättare har berättat för mig att han i sin ungdom översatte en rysk roman med hjälp av en tysk version, utan att kunna så mycket ryska (som han lärde sig senare).

En dag skriver jag kanske en thriller om översättningen som slagfält.

Till dess får jag nöja mig med dramatiska historier som t ex en artikel i DN om kulturfejden mellan två översättare av Tomas Tranströmers dikter till kinesiska, Göran Malmqvist och Li Li. I den sistnämndes översättning blev ”kantarell” och ”fördom” nämligen ”karamell” och ”fordon”...